För ett tag sen fick jag ett mail från en av mina bloggläsare.
Mailet var ödmjukt utformat, nästan ursäktande. Vilket kanske är förståeligt.
För mailskribenten undrade om jag kunde tänka mig att donera mina ägg till honom och hans sambo. De hade gjort IVF på Sahlgrenska med missfall som resultat och fått domen att det beror på en sjukdom som sambon har. Nu stod de i kö till IVF med äggdonation men den kön är lång som attsicken och om jag kunde tänka mig att donera mina ägg så skulle de få ta ett skutt framåt i kön (nej, mina ägg skulle alltså inte gå till dem).
Jag tänkte igenom saken noga och sen svarade jag. Så här:
Hade det bara varit att skänka mina befruktade embryon som ligger i frysen på Sahlgrenska och Carlanderska hade jag inte tvekat en sekund. Men det går ju inte och dessutom hade ni fått min exmakes dna till på köpet.
Det är så här att det där med hormoner och äggplock kände jag mig rätt färdig med.
Jag har funderat och funderat och kan väl se att jag i framtiden skulle kunna tänka mig att skänka bort mina ägg - men inte nu. Det är för mycket jobb och psykiskt och fysiskt och jag kan inte hantera det för tillfället, har för mycket annat i mitt liv som tar plats och tid. Så förlåt. Men inte just nu.
Jag har inte bloggat om det här för jag ville inte bryta ett förtroende jag fått. Men nu hörde jag av min mailkompis igen och han undrade om jag kunde tänka mig att lägga ut en förfrågan på bloggen. Om ifall att det finns någon annan på Västkusten som kan tänka sig att donera lite ägg.
Så nu är det gjort. Den som vill ha en kontakt med mailskribenten kan maila mig. Så förmedlar jag.
Postat i Barnlöshet | Taggad äggdonation | 2 Kommentarer »
Jag har just nu ett stort behov av att förklara mina val. Inte ursäkta dem, men förklara dem.
Med situationen som den är nu får jag många råd. Både av såna som känner mig väl och andra. Som känner mig mindre väl.
Grejen är att det är svårt att ta till sig råd från personer som inte känner mig. För mina vänner vet ju vem jag är, vad som driver mig, hur jag lever mitt liv.
Andra, mindre nära vänner - men icke desto mindre vänner - känner mig inte lika väl. Och kommer med förslag som är så långt ifrån mig som det bara går.
Just nu känner jag mig lite märkt av att ha fått ett antal sådana råd eller förslag. Därför känner jag mig nödbedd att förklara precis vartenda beslut jag fattat.
Fast det är ju det. Att jag faktiskt inte måste. Inte behöver förklara.
Jag måste bara inse det.
Postat i Livet | 3 Kommentarer »
I kväll åker jag och Kärleken till Göteborg för att tömma min lägenhet på möbler.
Sen är det bara två veckor kvar tills att den inte är min längre annat än på pappret.
Jag kommer inte ha någon tillflyktsort. Visserligen finns det vänner i Gbg men ni fattar. Ett ställe, en plats som är bara min.
Som tur är har Kärleken och jag det så bra ställt hemma att vi har utrymmen som bara är våra. Som känns som mina. Det är viktigt i styvfamiljsliv. Sånt visste jag från start. Annars hade jag inte flyttat in där så fort.
Postat i Flytt | Taggad Göteborg, lägenhet | 1 kommentar »
Det blev sååååå bra.
Jag är så nöjd.
Vilken lyx!
Och vet ni? Det var hur billigt som helst. Nästan hälften så billigt som i Göteborg. Men skitbra ändå! Jag är speechless.
Postat i Livet | Taggad frisyr | Inga kommentarer »
Alltsedan jag flyttade från Västkusten hit till Nollåttaland har jag inte klippt mig. Jag har alltså inte klippt mig sen början på januari. Det är rätt länge när man som jag är van vid att göra det varannan eller åtminstone var tredje månad.
Följden blir att håret hänger och jag bara sätter upp det fastän det sliter på det och dessutom tycker jag egentligen att det är fult.
Så nu tänkte jag fixa mig en sommarfrisyr.
Problemet är att jag litar inte på frisörerna. Hade en kanonbra i Götet som gjorde precis det jag ville och när han inte gjorde det jag ville gjorde han det bättre.
Nu ska jag klippa mig på min arbetsort och även om jag har fått tips om stans bästa salong så är jag lite tveksam. Det är så viktigt det där med frisörspråket. Att det överensstämmer med frisörstolsbesökarspråket. För det jag menar betyder naturligtvis inte samma sak på frisörspråk som det gör på mitt.
Minns en skräckeftermiddag då jag klippte av mitt långa hår till page. Det är bara det att min version av page och frisörens version av page inte var samma. Alls. Inte någonstans. Så jag kom därifrån kortklippt med lite längre flikar vid kinderna. Och gråten i halsen.
Bara det inte blir så i dag.
Postat i Livet | Taggad frisörer, frisyrer, klipp | 3 Kommentarer »
Fick i dag en inbjudan till en app på Facebook (är du inte medlem kommer du inte fatta vad jag menar så du kanske ska sluta läsa nu).
Appen handlade om mors dag.
Och även om jag är hundra procent säker på att den som skickade inbjudan inte menade något illa med det så blev jag ändå ledsen. Jag menar, jag vet att man kan skicka iväg såna grejer av misstag, till hela ens vänkrets.
Jag är lite låg från start så det blev lite jobbigt. För jag kommer förmodligen aldrig att hyllas på mors dag. Någonsin.
Och då är det inte så jättekul att bli påmind om det.
Postat i Barnlöshet | Taggad Facebook | 5 Kommentarer »
Postat i Hemligt | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna
Galet skön tjuvlyssning tycker jag.
Ibland är skolungdomar bara bäst. Så otroligt lovinriktade liksom.
Postat i Övrigt | Taggad Tjuvlyssnat | Inga kommentarer »
Golfproffset Annika Sörenstam lägger spikskorna på hyllan när karriären är på topp.
Hon ska bilda familj, säger hon.
Kära Annika. Du är 37 år gammal. Det är inte bara att sluta jobba och skaffa barn. Faktum är att det kanske, kanske inte går så lätt.
Jag hoppas verkligen att det gör det, för jag önskar ingen det helvete som jag gick igenom.
Men please. Kan inte folk börja försöka inse att fertilitet inte är något konstant? Att det inte bara är att bestämma sig, så kommer ungarna som på beställning?
För hur roligt kommer Annika Sörenstam tycka det är om hon nu skulle få svårt att få barn, men ändå få frågan om två år: Hur går det med familjeplanerna? Har ni lagt dem på hyllan tillsammans med spikskorna?
Postat i Barnlöshet | 15 Kommentarer »
Det finns ett väldigt konstigt mönster på trefiliga motorfarleder. Eller vad de heter. Motorväg är det inte för då är maxhastigheten 110 eller 120. Tror jag, det var rätt många år sen jag tog körkort.
I alla fall. Kör man i snabbfilen får man räkna med att det går långsamt. I mittfilen går det ännu långsammare - typ tio kilometer under hastighetsgränsen. Men i den högraste filen - den som enligt alla gängse trafikregler ska vara långsammast - ja där kör ingen. Annat än en och annan lastbil. Vilket innebär att alla fartdårar använder den som omkörningsfil för att plötsligt tvärbromsa för Pjotr från Polen som kör en dyrbar last av mjöl. Eller nåt. Och sen gasa på igen och sicksacka mellan filerna för att komma fram så fort som möjligt.
Jag är nästan där själv och ändå är jag en väldigt säker bilförare. Problemet är att jag kör lite snabbt och gillar att känna att jag kommer fram. Men fram kommer man inte om man som jag håller sig i vänstraste filen för då hamnar man bakom nån idiot som kör snabbare än snigeln i mittfilen men bara med några meter i minuten så det tar kanske tio minuter att köra om när det borde tagit 30 sekunder…
Så i dag körde jag snabbt in i högerfilen för att upptäcka att anledningen till att ingen annan körde där var att det kom en påfart hundra meter längre fram och ingen där hade hunnit få upp farten så det bidde snigeldags igen.
Postat i Pendling | 1 kommentar »
Jag har fått en fråga till min mailbox och eftersom skribenten tror att jag kan hjälpa henne med ett svar tänkte jag att då kanske fler tror det. Frågan gäller dessutom en sak som jag har tampats med i flera av mina förhållanden och som jag tror är ganska vanlig bland oss kvinnor. Men jag gör ett försök - fast håll i minnet att jag på intet sätt är terapeut, utbildad och jag har verkligen inte alla svaren.
Jag vill minnas att du skrivit någon gång att du är lite svartsjuk. Som jag läst på bloggen är “Kärleken” bortrest ibland och jag undrar hur du liksom tar dig ur de jobbiga stunderna när allt verkligen inte alls känns bra. Just de gångerna kanske inte handlar om svartsjuka för dig, det är kanske bara jag som lyckas bli så pinsamt svartsjuk på precis vad som helst - men vad jag undrar är bara hur du gör när det känns jobbigt? Hur gör/tänker du den där jobbiga känslan kryper fram när man väntar på ett sms som inte kommer, eller så kommer “fel” sms, dvs inte det man ville ha, eller att Mannen i sitt liv väljer att gå ut med vännerna när man själv inget hellre ville var att mysa tillsammans?
Det här är svårt. För det är olika vilket humör man är på. Har jag tusen roliga saker för mig och är nöjd med livet i övrigt är det väldigt sällan som jag över huvudtaget känner mig bortglömd eller svartsjuk när den man jag är tillsammans med hittar på roliga saker med kompisarna eller inte svarar på ett sms.
Men när jag är låg, lägre, lägst - ja då känns det inget bra när man inte får svar eller när man vet att han är ute och har kul och själv ligger man bara där och väntar. Men jag har lärt mig en sak: det gäller att vara tydlig med vad man vill. Är det så att man mår lite kasst och behöver lite kärlek och omtanke - så säg det! Tala om för killen att “Visst, det är jättekul att du ska gå ut med dina polare men just nu är jag lite låg och skulle uppskatta om du kunde skicka ett sms för att visa att du tänker på mig”
Eller skicka sms med en konkret fråga.
Eller försök hitta på något själv just den dagen.
Om jag inte har gjort något av ovanstående brukar jag deppa ihop en liten stund och tycka synd om mig själv för att sen inse att det faktiskt inte är så farligt (ofta när jag har sovit blir jag gladare).
Fast jag tror att om man har de här problemen ofta är det mer ett tecken på att något är fel i förhållandet än ren svartsjuka. Problemet kan ligga hos en själv - dålig självkänsla, kontrollbehov - eller i själva relationen, att den inte är bra. Och där har jag faktiskt inga svar på hur man ska göra för att förändra sin inställning.
Postat i Livet | 3 Kommentarer »
Har köpt Barry Whites Greatest Hits, typ 40 låtar av den djupröstade smörsångaren.
Varje gång jag lyssnar på den är jag övertygad om att jag på något sätt har satt första låten på repeat.
Men det är inte så.
Jag har betalt 100 pix för ett album med 40 låtar som alla låter exakt likadant.
Lite lätt överdrivet, kan man tycka.
Postat i Musik | 1 kommentar »
Det är många som gissat.
Men ingen har haft helt rätt.
Här kommer facit:
a) penis
b) enkrona
c) huvud
Fråga mig inte hur det kommer sig. Jag är lite frågande inför den här boken. Inte ens Kärleken, som är urstockholmare sen typ 1600-talet (ja, inte han alltså, utan hans släkt) kan många av uttrycken.
Men kul är det!
Postat i Språk | 6 Kommentarer »
Postat i Hemligt | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna
Jag har varit lite stressad den senaste tiden.
Jobb, privatliv - ja, allt.
Så jag är dålig på att skriva.
Och skriva av mig - nej, det går inte. Inte här.
Men jag mår bra.
Ser fram emot ikväll då jag vi ska ha lite party. Mina vänner och kärlekens vänner ska mötas. För första gången.
Det ska bli spännande att se om de över huvudtaget går ihop. Lite som en släktträff. Men ändå inte. Värre, nästan.
För det är ju vännerna man umgås med mest.
Postat i Livet | Taggad party | 2 Kommentarer »
På Anna-Bells begäran:
Gissa stockholmsslangen…
Vad betyder:
a) ak47:a
b) bagare
c) dopflak?
Den som svarar rätt på alla tre alternativen vinner hedern att omnämnas i ett eget inlägg!
Postat i Språk | 14 Kommentarer »
Som sagt, jag står inte ut med allt elände som verkar finnas i världen just nu.
Men ibland är det skönt att läsa vissa skribenter och inse att det finns journalister som inte går över gränserna, som med sitt språk kan förmedla en känsla tack vare gedigen research, empatisk förmåga och stilistisk säkerhet. En sådan är Josef El Mahdi på Svenskan. Hans texter om ofattbarheterna i Amstetten är rent ut sagt skitbra.
Speciellt den här.
Postat i Övrigt | 1 kommentar »
Smällde i mig en italiensk glass - tre kulor!! - som eftermiddagsmellanmål.
Inte så bra när man har tänkt gymma sig smal.
Men vafanken. Man kan behöva en morot. I form av chokladglass…
Postat i Livet | 3 Kommentarer »
Har bokat en timme med personlig tränare på gymmet i dag.
Jag måste få ordning på min träning och för det behöver jag hjälp.
För jag är lat! Latast till och med.
Jag gillar att träna på gym, i maskiner, och köra trekvart-en timme på skidmaskin, bara jag har bra musik i mina lurar. Men jag är lite lat samtidigt som jag ofta tar ut mig helt när jag väl är på plats vilket inte är så bra för då känns det jobbigt att gå dit nästa gång.
Så jag ska be om hjälp att få ett bra schema för att träna två gånger i veckan på gym, gå ner lite i vikt och få snyggare rumpa och snyggare mage - så kanske jag börjar springa på helgerna tillsammans med Kärleken. Kanske.
Postat i Livet | Taggad gym, löpning, träning | 1 kommentar »
Postat i Hemligt | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna
